Sidan för alla som upplevt missfall
|
Sidan för alla som upplevt missfall
|
|
|
Min upplevelse
Här publicerar vi texter från dom som vill dela med sig av sin upplevelse. Maila in din upplevelse till oss så lägger vi ut den här. Du får givetvis vara anonym. Vill du hellre bidra till boken vi håller på att skriva? Maila oss på info@osynligabarn.se Skymten av ett barn Vi ville ha barn tätt. Max tre år emellan hade vi tänkt. Så blev våran dotter allvarligt sjuk och hela livet fick ta paus. När hon ett och ett halvt år senare blev friskförklarad så dök tankarna på fler barn upp igen. Vi blev gravida direkt och jag mådde så bra. Ja, illamåendet var inte så kul men jag var så lycklig att jag nästan njöt av det också. Mina bröst värkte, jag kissade hela tiden, jag somnade i soffan framför tvn varje kväll. Alla tecken på graviditet tog jag emot med upphöjt lugn. Vi berättade direkt för alla att vi var gravida igen. Vid förra graviditeten hade vi väntat i tre månader och det tyckte jag var jobbigt och tråkigt. Jag började fundera på hur vår dotter skulle bli som storasyster, när vi skulle montera ihop spjälsängen, om vi måste flytta och hur var det nu med spädbarnskläderna, vart i källaren var dom? En sen kväll stod jag i duschen och funderade på hur barnet i min mage uppfattade det varma vattnet som rann längst min kropp. Jag var i vecka 13 och väntade ivrigt på den första rörelsen, eftersom jag känt min dotter i vecka 15. Jag satte mig i soffan och samlade kraft för att gå och lägga mig. Då kände jag något rinna ur mig och såg en pöl av blod, inte mycket men det var klarrött blod där på handduken. Först blev jag nervös men sen lugnade jag mig, jag har ju hört att man kan blöda utan att det för den sakens skull är något fel. Två dagar senare satt jag i bilen på väg till akuten, nu var jag riktigt rädd och hade ganska ont. Vi fick vänta ett tag och min man och jag förberedde oss på att vi skulle få se ett dött foster på skärmen. När det så var dags för vul så såg jag direkt på läkaren att något var fel, och hon sa inget på flera minuter. När hon tillslut började prata och visa oss skärmen öppnade sig ett hål inom mig som i ett svep slukade alla känslor. Lite avmätt sa hon: Nej, det finns inget här. och så pekade hon på skärmen och pekade ut den tomma fostersäcken och allt annat. Var i h-e är vårat barn skrek jag inombords, men jag förblev tyst. Inget ljud kunde nå min mun, chocken var för stor. För overkligt, för mycket. Läkaren pratade om skrapning men vi avböjde, hon sa också att det blir så här ibland, hem och försök igen. Inget beklagande, ingen förståelse, ingenting. Jag var bedövad, som ett stort frågetecken. Jag pratade, rörde mig och tänkte men det var liksom inte på riktigt. Morgonen efter vaknade jag av en konstig men välbekant smärta och genom min omtöcknade hjärna kom jag på att det var värkar. Skulle det verkligen vara så här? På sjukhuset hade dom bara sagt ring om du blöder för mycket. Vad menade dom? Hur skulle jag veta vad för mycket var? I sju timmar hade jag förlossningsvärkar och min man slets mellan att ta hand om vår dotter och vara ett stöd för mig. I ytterligare flera timmar hade jag ganska ont och blödde mycket. Jag blödde i nästan tre månader och det tog hårt på mig, både fysiskt och känslomässigt. Jag sökte på nätet och pratade i snackgrupper. Jag förstod att det var en ofostrig graviditet jag råkat ut för, något jag aldrig hört talas om förut och något min läkare inte upplyst mig om. Det tog mig flera månader att vilja bli gravid igen och när jag blev det slutade det i missfall i vecka 6. En besvikelse som lades på den förra. Jag sjönk djupare ner i hålet och känslobedövningen. Efter ytterligare några månader kände jag att jag blev gravid igen och jag vågade hoppas lite. Vi flyttade till lägenheten vi hade ordnat när vi trodde att vi skulle bli tvåbarnsföräldrar första gången och dagen efter skulle vi åka utomlands. På natten började jag blöda och tiotusen meter över Atlanten blödde jag ut mitt tredje missfall, också det i vecka 6. Känslorna kring allt det här är många och svåra att beskriva. I början var jag extremt arg på barnet, att det hade lurat mig. Jag bad om ursäkt till min man för att jag lurat honom att jag var gravid. Jag grät av lycka när jag såg bebisar. Att andra hade lyckats gav mig hopp. Men efter ett tag gav jag upp. Jag försökte förlika mig med tanken att jag inte skulle få fler barn, men varje gång jag tänkte på det bröt jag ihop. Att jag pratade med andra som också haft missfall hjälpte mig mycket och jag ville ge tillbaka lite av det stödet. Så här är jag nu. Med en hemsida. Och en bok på väg. Det har nu gått ett år sedan det första missfallet och jag börjar känna att jag vågar igen. Vågar tro på att vi ska få fler barn. Kramar CJ (en av skaparna av denna hemsida) Jag är gravid igen! Nervositeten är stor och om du vill läsa om mina tankar och känslor kring att vara gravid efter missfall så gå till min blogg på www.familjeliv.se 20/7 2007 Nu är våran son född! Kan inte förstå att det gick vägen den här gången! Kram till er alla och ge inte upp, nästa gång kanske det är din tur!
|
|
Skicka e-post till info@osynligabarn.se med
frågor eller kommentarer om den här webbplatsen.
|
